Falu Barmark
Jag har funderat ett tag på om jag ville skriva det här inlägget eller inte. Har tänkt på om jag vill blotta mig så här, om jag jinxar situationen genom att göra det, om jag river upp onödiga sår hos mig själv genom att sätta ord på tankarna. Men idag så tänkte jag att jag alltid har skrivit från hjärtat här i bloggen, oavsett om det har varit rätt eller inte så har jag aldrig mörkat något, varken något positivt eller något negativt. Så här kommer det, det otänkbara inlägget.
I förrgår fick jag telefonnumret till en veterinär som enligt utsago skulle vara fantastiskt bra. Då Exxa fortfarande har sina prickar på tungan så bestämde jag mig för att ringa honom. Jag fick beskriva Exxas symptom och han sa att det kunde vara cancer.
Jag hade aldrig någonsin väntat mig det beskedet. Det var som en spark i magen och kom som en fullständig chock. Som känslomänniska förväntar man sig att bryta ihop men det har jag inte gjort. Tårar har fallit men det har varit små droppar som lugnt har följt ett visst mönster innan de har fallit från kinden. Det skulle vara så enkelt att bryta ihop i förtid, börja tänka på allt jag ångrar att jag har gjort och inte gjort med henne men jag törs inte. Jag måste hålla ihop mig själv nu.
Efter samtalet ringde jag uppfödare Fia och pratade med henne, vad vi vet finns det ingen cancer i släkten på varken Pya eller Foxs sida. Det är positivt. Jag pratade även med Marlene som också fått liknande nyheter och jag lärde mig att det krävs rejäla undersökningar för att en veterinär ska kunna säga en sådan sak med självförtroende. Det är också positivt. Efter X antal timmars googlande åkte jag hem och kände över hela Exxa. Jag hittade inga knutar, knölar eller bollar. Det enda som jag inte blev säker på är lymfkörtlarna vid halsen för det är svårt att veta hur de ska kännas normalt sett och hur mycket svullnad som är onormalt. Litet orosmoment. Jag kan ju heller inte se hur organen ser ut, det enda jag vet är att i maj visade proverna att alla hennes organ fungerade som de skulle men sånt kan ju ändras. Också ett orosmoment. Jag tittade igenom Exxas mun så gott det gick, tittade på tungan, försökte se ner i halsen, tittade på tandköttet, läpparna osv, såg inget onormalt förutom prickarna då vilket var positivt. Avslutade med att väga henne och hon vägde samma som hon gjorde i maj, ännu en positiv sak.
Jag försökte och försöker fortfarande att hålla mig lugn. Jag upptäckte prickarna för 4 månader sedan, de kan ha funnits där längre, och Exxa är inte sämre. Hon äter, dricker, tigger, leker, busar och är god och glad. Borde jag inte ha märkt en försämring om hon hade cancer? Borde hon inte ha börjat tackla av, äta mindre, blivit tröttare osv? Jag ser ingen dödsmärkt hund när jag tittar på henne. Jag hoppas bara att jag har rätt.
Jag har nog aldrig studerat henne så noga som jag gjorde igår. Minsta rörelse, minsta minspel, minsta ljud - allt analyserades i min stressade hjärna. “Brukar hon göra så där, brukar det kännas såhär på detta stället på kroppen, brukar hon ligga och sova på det sättet?!” osv. Man kan bli galen för mindre.
Vid läggdags drog jag henne intill mig och låg sked med henne och njöt av att känna hennes hjärta slå taktfast mot min handflata. Min fina lutt!
Idag är det dags för biopsi. Jag får svar om en vecka. Ingenting är säkert än och man ska inte ta ut några sorger i förskott, även om det är lätt hänt. Har jag tur så är det något ofarligt och behandlingsbart. Det andra tänker jag inte på än.
Finaste lutten som finns!
4/6 fyllde världens bästa Exxa-Spexxa 5 år! Helt sjukt så fort tiden har gått, det känns som att det var förra veckan som jag hämtade hem henne, 8 veckor gammal och det sötaste som någonsin har funnits. Och nu är hon så stor, så stor…
Lillpluttan!
Födelsedagen var lite känslosam för min del, glädje och sorg blandades hej vilt. Jag är så glad för att jag har henne, hon är min lilla prinsessa och lyser upp alla mina dagar. Hon ger mig saker att skratta åt varje dag och får mig att känna mig så tacksam över att hon är min. Samtidigt är en födelsedag en påminnelse om att ytterligare ett år har gått och tagits ifrån oss och det gör att jag börjar tänka på den dag som hon inte längre kan finnas i mitt liv. Bara den tanken fyller mig med kyla och panik och tårarna trycker på. Jag vet att man inte kan tänka så, att man gör sig själv galen då men vissa dagar är de tankarna svåra att kontrollera…
Dagen präglades dock mest av glädje, Exxa fick en present på morgonen som hon kunde leka med under dagen och ytterligare en på eftermiddagen. Sedan fick hon även en kött-tårta bestående av polarkakor, “klabbedabb” med bl a bredbar leverpastej, köttbullar och korv, dekorerad med köttpinnar och ett ljus. Fruktansvärt ful, haha! Hela tårtan slank ner fortare än kvickt och sedan gick födelsedagsbarnet och la sig i sängen med en nöjd grymtning under takfläkten. Jag tror att hon var ganska nöjd med sin födelsedag. 
Baby Exxa.
Nu har vi även kommit igång med dragträningen lite smått efter hennes sjukdom. Hon har fortfarande kvar prickarna på tungan (men nu är de mer rosa än röda) och även om hon är feberfri och proverna var gröna så vill jag ändå ta det lugnt med henne och inte riskera något. Exxa har såklart tappat massor av sin fina form men det gör inget, bara hon mår bra. Första dragpasset var jätteroligt, Exxa var ybermegaivrig och hoppade och skrek och gapade så det ekade i hela Göteneskogen, det var knappt så jag fick på henne selen. Då fick jag vara lite sträng vilket var svårt eftersom jag inte kunde hålla mig för skratt men till slut så var all utrustning på. Jag försökte få henne att ta det lugnt men det var ju som att hejda vinden - omöjligt och fruktlöst - så hon fick galoppera på i sitt eget tempo, dvs galet fort. Tur att vi hade värmt upp ordentligt innan! Det märktes att hon verkligen hade saknat att dra och det var en härlig känsla att sitta bakom pluttan på cykeln, känna vinden vina om öronen och bara njuta. Drag ger verkligen en frihetskänsla!
Vid nästa pass var hon lugnare och stod snällt stilla medan utrustningen åkte på. Först när jag hade satt mig på cykeln satte hoppandet och gapandet igång, stort framsteg! Vi körde 2.5 km första passet och 3.5 km andra passet, nu har vi haft några dagars vila över midsommar men eftersom kylan ska hålla i sig även denna vecka så ska vi nog hinna klämma in några fler pass. Det gäller att passa på innan sommaren är här på allvar…
Jag ska nog ändå ta en ny kontakt med veterinären denna veckan pga prickarna. Har börjat fundera på om något är fel i Exxas mun, hon har inte varit så pigg på att tugga ben det senaste och hon slukar inte godis så som hon brukar utan tuggar liksom försiktigt. Och så dregglar hon är hon tuggar, något som hon ALDRIG gör annars. Får bara känslan att något fortfarande är lite off, även om veterinären säger att hon är frisk. Nej, det får bli ett samtal! Man ska ta såna saker på allvar tycker jag, det är ju ändå jag som lever med henne varje dag och märker skillnad på vissa beteenden. Hoppas bara att hon inte har hunnit gå på semester. Jag jobbar denna veckan också, sedan väntar 5 veckors ledighet!
Exxa simmar i havet en varm sommardag när Marlene och jag var och hälsade på Eva i Råå.
Här kommer ett livstecken från oss, bloggen ligger verkligen på is just nu. Dels så krånglar den, jag kan inte längre uppdatera den hemifrån, det kommer ingen text när jag skriver. Jättemärkligt och irriterande vilket innebär att jag får blogga på lunchrasten på jobbdatorn och hur ofta har man tid med det? Tja, typ aldrig.
Ett annat skäl till tystnaden är att det är fullt upp just nu, massor på jobbet för min del och lägenhetsfix inför försäljningen den tid som blir över. I veckan har pappa varit hos oss och männen i mitt liv har arbetat och grejat från morgon till kväll i princip men nu börjar allt bli klart. Som tur är verkar vi redan ha en köpare men det är ändå massa saker man vill fixa för att höja priset ytterligare eftersom vårt nya hem ska totalrenoveras. Så ja, fullt upp!
Har egentligen en del att skriva om, Exxas födelsedag t ex, men det får bli efter midsommarledigheten. Men nu vet ni att vi lever och mår bra iaf! Trevlig midsommar alla Exxa-fans! 
“Hej på er familjen Exxa! Jag är en singeltjej på 26 år och köpte min första husky för några veckor sedan, hon är idag snart 3 månader. Vi bor i lägenhet i en ganska stor stad och jag jobbar på en pizzeria som ligger i byggnaden jämte min lägenhetsbyggnad. Jag har än så länge med min valp som ligger i en bur på kontoret medan jag jobbar men jag får inte ha med henne tills hon blivit stor enligt chefen. Så nu undrar jag hur jag ska må bra av att lämna henne ensam hemma sen? Jag kommer ju självklart gå ut med henne på mina raster men så fort jag lämnar henne så mår jag dåligt. När går det över? Jag mår jättedåligt av detta och har rejäl separationsångest för min egen del. Snälla kan du hjälpa? Kram Johanna.”
Svar: Hej Johanna! Jösses, du väljer då också rätt person att fråga, jag är drottningen av oro.
Jag kommer så väl ihåg första gången jag lämnade Exxa själv, jag gick då ner i trappuppgången och väntade några minuter för att ensamhetsträna henne och satt i trappan och mådde skit, särskilt när jag hörde hur hon skrek. Första gången som jag och min dåvarande sambo gick på bio sedan vi köpt Exxa hade jag ångest genom hela filmen och föreställde mig att hon skulle ligga död på hallgolvet när vi kom hem, haha. För att inte tala om när vi åkte utomlands och våra familjer gemensamt skulle passa Exxa, då ringde jag hem flera gånger om dagen och fick en mobilräkning på flera tusen kronor… Jag vet precis hur det känns!
En liiiiiten Exxilutt.
Jag tror att problemet ligger mest hos oss själva, vi älskar våra små pluttar så mycket och oroar oss ständigt, tror det blir en slags mamma-barn-grej. Har vänner som t ex berättade att när de fick barn så vågade de inte sova på flera veckor eftersom de var rädda att barnet skulle kvävas under natten av en filt eller en kudde (känns också igen för övrigt). Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att en hund inte är ett barn. Exxa är min bebis - absolut! - men hon är inte mitt barn. Hundar har sina instinkter och är ruskigt bra på att överleva i de mest otroliga situationer så nog ska de klara sig själva hemma i en lägenhet några timmar.
Tugg tugg…
Det man kan göra är att se till att det inte finns något som hunden kan skada sig på när man själv inte är där. Ha inga sladdar framme utan stoppa in dem i något ikearör eller göm dem, plocka upp allt från golvet som en liten valpmun vill bita i, se till att det finns mat och vatten, att alla leksaker är säkra och inte lämnar ett spår med små plastsaker efter att valpen har bitit sönder den, stäng av alla apparater utifall att det skulle börja åska så att blixten inte slår ner, köp ett optiskt brandlarm, be dina grannar ringa dig om de hör något ovanligt ljud från ditt hem… mer än så kan man inte göra (vad jag kommer på nu iaf).
Det viktigaste är att man har den känslan när man sätter nyckeln i låset och lämnar hunden, att man har gjort allt man kan för att hunden ska ha det bra och inte skada sig. Har man den känslan så släpper oron tycker jag.
Sedan är det självklart en tidsfråga, jag har mycket lättare för att lämna Exxa nu än vad jag hade när hon var valp. Man vänjer sig och oron sjunker sakta men säkert undan. Visst saknar jag henne när jag är ifrån henne, tänker på henne, undrar hur hon har det och längtar hem till henne - men jag sitter inte och har ångest och ont i magen som jag hade i början. Tro mig, det kommer att bli lättare!
Sedan kan jag villigt erkänna att jag har ångest över den dagen då Exxa ska börja bo ute i en hundgård om dagarna. Tänk om hon blir stucken av en geting i munnen och den svullnar upp så som den gjorde en gång när hon var liten och knappt kunde andas? Tänk om hon blir biten av en orm? Tänk om någon sabotör släpper ut henne och hon sticker iväg och aldrig mer kommer hem? Tänk om hon blir stulen? Ja, du hör ju… Får bli övervakningskameror hemma hos oss tror jag!
Det är så underbart att Exxa är frisk! Jag njuter av varje sekund, av hennes pigga ögon, av hennes busmorr, av hennes ylande. Hon leker så det står härliga till just nu, hennes nya favoritleksak är den gula pelikanen som jag köpte när hon precis blivit sjuk. Den verkar vara himla rolig, kanske beroende på att huvudet gör ett ljud, halsen rasslar, vingarna prasslar och kroppen piper. Hittade den i djuraffären i Skövde, kostade ca en hundralapp och väl värd varenda krona! Exxa leker med den jämt, biter i den, kastar iväg den med en huvudrörelse och jagar sedan ikapp den och så måste man ju såklart ha dragkamp. Underbara hund!
Prickarna på tungan finns kvar fast nu är de rosa istället för röda och platta istället för upphöjda så jag hoppas på att de snart är borta precis som febern och håglösheten.
Nu har vi även skrivit på papper och betalat handpenning på vårt nya hem och flyttar i sommar. Känns helt overkligt men ska samtidigt bli jätteskönt att kunna cykla till jobbet istället för att pendla 9 mil om dagen. De timmarna i bilen varje dag ska definitivt användas till bättre saker. Det känns lite nervöst att flytta från lilla Götene till en större stad men eftersom vi kommer bo lantligt så hoppas jag att övergången kommer kännas helt naturlig. Och i Skövde finns allt, inklusive flera hundrastgårdar som ska användas flitigt av familjen Exxa. Det kommer nog att bli bra och framtiden känns väldigt ljus och spännande!
Ni läste rätt, Exxa är friskförklarad!
Det är fortfarande oklart vad det var för fel men de nya medicinerna gjorde susen och Exxa är pigg och glad! Det känns så skönt att se henne busa och leka istället för synen av den där lilla kraken som låg i sängen och stirrade in i väggen i flera veckor… usch! Kommer börja ta tag i dragträningen igen men långsamt, känns som att hon har tappat en del form så jag tänker låta henne börja med ganska korta träningspass och sedan öka undan för undan. Vi får väl se hur det går, det verkar som att det finns mycket energi i den där lilla kroppen just nu, på promenader studsar och hoppar hon omkring och är allmänt galen. Man kan bara skratta och njuta!
För ett tag sedan fick jag en förfrågan från Götene brukshundsklubb om jag ville komma och föreläsa om draghundsport i samband med deras årsmöte och jag tackade ja lite spontant. I onsdags var det dags och jag var så nervös, trots att jag blivit bättre på att prata inför folk pga jobbet så kommer jag nog alltid tycka att det är lite läskigt. Men sedan sa jag till mig själv att det var jag som var experten i jämförelse med de andra och då kändes allt mycket lättare.
Föreläsningen gick jättebra, jag pratade om drag i allmänhet, visade utrustning, berättade om hur man kommer igång, hur man drar in en hund på olika sätt, kommandon, säkerhet, träning, tävling osv, kändes som att jag stod där framme i evigheter. Men det var roligt, alla verkade väldigt intresserade och ställde massor med frågor och ville veta mer. Exxa var med som rekvisita, Britt fick sitta och hålla henne under tiden som jag pratade. Hon skötte sig bra men pratade förstås några gånger vilket framkallade en hel del skratt. Hon gick även runt och charmade till sig massa godis från folk och viftade glatt på svansen när alla sa att hon var så söt. Typiskt Exxa!
ZZzzzZzz…
Efteråt blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla en prova-på-dag och det lovade jag att göra, enligt ordföranden höll många tidigare på med drag i klubben så det vore ju fantastiskt om det kunde bli så igen. Jag lovade även att fixa en liten artikel om drag till klubbtidningen så det måste jag göra idag.
Det är lustigt egentligen för jag har aldrig riktigt känt mig hemma på klubben, trots att jag har gått massa kurser där. Jag har alltid känt att vi inte har varit lika mycket värda som brukshundarna och därför har jag varit där väldigt sällan de senaste åren förutom när vi har tränat agility på helgerna. Men i onsdags så kände jag mig faktiskt som en i gänget och jag önskar att jag hade gjort något sånt här för länge sedan! Men hey, bättre sent än aldrig säger man ju.
Om inget händer så skriver vi papper i eftermiddag på vårt nya hem. Vi har hittat ett renoveringsobjekt med perfekt läge som ska helrenoveras under den kommande månaden (tur att man har en pappa som är snickare) och går allt som det ska så flyttar vi in i sommar. Så idag håller vi våra tummar och tassar va? 
Den här synen längtar jag efter…
I fredags var vi på djurkliniken igen. Exxa gick gladeligen in och sniffade sig runt i väntrummet men när veterinär Nina öppnade dörren stannade Exxa och vägrade gå in, haha. Hon spände blicken i Nina och jag kunde nästan se henne tänka “Du…!! Nej tack!”. Vi började skratta och veterinären fick locka och pocka för att min lilla surpuppa ens skulle närma sig henne. Väl inne i rummet satte Exxa sig precis innanför dörren och där skulle hon sitta! Nina och jag pratade lite, jag fick beskriva hur jag upplevde situationen och Nina tog ytterligare en titt på tungan och höll med mig om att den fortfarande såg lika illa ut. Hon ville att Exxa skulle lämna lite blodprover och vi kom överens om att det var bättre att jag väntade i mottagningsrummet just eftersom Exxa är så mammig. Jag hörde ett litet pip efter några minuter men tänkte nej, så lågt skriker inte Exxa, det måste ha varit en annan hund… Men icke, efter ytterligare någon minut hörde jag Nina säga “vem sitter här inne och väntar?” och sen kom Exxa instörtande och försökte hoppa upp i mitt knä.
Nina sa att det skulle ta ca 15 min att analysera proverna så Exxa och jag tog en liten promenad. På håll såg jag en stor skogsdunge som var helt full av vitsippor och rosa och vita körsbärsträd och grönska, det såg såå vackert ut och jag förbannade mig själv för att jag inte hade kameran med mig. Vilken fotoidyll! Men när vi kom fram såg jag massa träkors sticka upp ur blommorna och det visade sig vara en minneslund för djur. Det var otroligt vackert och Exxa och jag gick runt dungen och läste på korsen vad det stod för namn. Inte det smartaste jag har gjort kan jag erkänna eftersom det satte igång massa tankar i skallen. Det slutade med att jag gick där och grät och snörvlade och tänkte på Exxa, om veterinären skulle hitta något allvarligt fel på henne och vad som skulle hända då. Jag sjönk ner på en sten vid en liten bäck och sensitiv som Exxa är så kom hon fram och slickade mig på näsan och då rann ju tårarna ännu mer såklart. Men sedan tog jag mig samman och vi gick tillbaka till kliniken för domen.
Proverna såg dock bra ut, enligt dem var tonsillinfektionen borta. Men så var det ju det där med tungan och håglösheten då… Veterinärernas teori var att just tungan ser ut som den gör pga en allergisk reaktion som i sin tur har haft lättare att blossa upp pga tonsillinfektionen. Frågan är ju då vad som orsakade reaktionen och eftersom Exxa inte har ätit något hon inte brukar äta så slog Nina snabbt bort maten som ett alternativ. Frågan kvarstår dock om det är en allergisk reaktion och isf mot vad. Hur som helst så fick vi mer och starkare medicin, kortizontabletter och fortsatta direktiv om vila och observation. Det kan ju vara något slags virus också och det går ju bort av sig självt även om det kan ta lång tid.
Vad det än är så känner jag en väldig lättnad efter att proverna såg bra ut, det innebär att jag nu kan slappna av lite iaf. Självklart stannar lite av oron kvar när veterinärerna inte är säkra på varför tungan ser ut som den gör men just nu så kör vi på som vanligt med alla piller och hoppas på att se en förbättring snart! Jag tror faktiskt att jag mår mycket sämre än vad Exxa gör just nu. Hon är dessutom en mästare på att mjölka situationen för oj, vad det är synd om henne nu, då måste man få bli kliad på magen maaaaaaassor…
Har även fått veta av proverna att alla värden var normala och inga organ eller dylikt var påverkade vilket också känns som en enorm lättnad. Det gör att jag känner mig trygg, att kliniken vill hålla kontakt, få höra hur det går osv. Då bryr man sig om sina patienter!
Jag har även pratat med dem om ögonlysning och hd/ad-röntgen (hur jag nu ska fixa det med tanke på att Exxa måste sövas igen) men det är något som jag kommer vänta med tills efter löpet. Innan vi åkte hem kollade Nina även över Exxa lite, öronen, ögonen, kroppen osv och hon tyckte att allt såg väldigt bra ut och att Exxa var i fint skick och hull vilket kändes skönt att höra. Så kort sagt, det finns fortfarande en del frågor och en del oro men det börjar kännas lite bättre nu iochmed resultatet. Jag längtar efter min vanliga glada, goa och busiga Exxilutt och hoppas att hon snart blir sig själv igen (så att jag också kan bli det istället för den här galna, överspända hönsmamman - även om P säger att han tycker att det är sött).
Åter igen, tack för alla fina hälsningar!
Valborg har kommit och gått och det är dystert på Skaraslätten. Exxa har inte blivit bättre, tungan ser fortfarande likadan ut och hon är hängig och slö. Hon känns liksom inte glad alls utan hänger med huvudet och öronen och då gör matte det också. Jag mår så dåligt av det här, vill bara att hon ska bli sig själv igen.
I lördags ringde jag djursjukhuset igen och fick prata med en annan veterinär som sa att han trodde att tonsillinfektionen var sekundär snarare än primär. Men eftersom hon nyligen blev sövd så ville han inte göra det igen utan jag fick rådet att fortsätta ge henne antibiotika mot tonsillerna, ha henne under uppsikt och se till att hon vilar. Hon äter och dricker bra, jag stödfodrar med mat som är snäll mot halsen just nu som köttpinnar och köttfärs men hon äter även av sin vanliga mat som tur är, även om hon inte äter lika mycket av torrfodret som hon brukar.
…iaf så tycker Exxa det. Hon är inte alls förtjust i att svälja sina tabletter och surnar till så fort jag plockar fram kartan med piller. Jag har testat lite olika metoder som gömma i mat (hon äter då runt tabletten) eller krossa till pulver och gömma i mat (hon äter då inte alls) men metoden som funkar bäst är att lägga tabletten längst bak på hennes tunga (man har ingefär 1.3 sek på sig att göra detta) och sedan smeka henne på halsen för att stimulera sväljreflexen. Detta funkar - ibland. Lyckas det får hon en hundchoklad.
Konversationerna ser ut ungefär så här:
Jag: Exxa? Nu ska vi ta din pillerutt.
Exxa lägger öronen bakåt och blänger på mig.
Jag: Kom och sätt dig på kudden.
Exxa traskar surmulet fram till kudden och sätter sig med en djup suck.
Jag: Jahapp, då kör vi första tabletten då! (lägger bak den på Exxas tunga).
Exxa börjar tugga och sväljer.
Jag: Braaaa tjejen, vad du är duk… (Exxa spottar ut tabletten)…tig… Nähä…
Så håller vi på en stund till tablettfan är nere. Fast jag måste erkänna att det går fortare och fortare, i morse krävdes det t ex bara 2 försök innan tabletterna var svalda. Så det går framåt.
Annars tycker jag inte att hon verkar så mycket bättre faktiskt, tungan ser fortfarande ful ut men det känns som att prickarna inte längre är så röda, de är mer rosa nu. Hon är fortfarande ganska slö och trött men å andra sidan tar det ju några dagar för antibiotikan att kicka in så i helgen bör man nog kunna se en förbättring. Jag hoppas verkligen på det för jag mår ganska dåligt själv när jag vet att Exxa är risig, jag har svårt för att vara ifrån henne då och jag litar helt enkelt inte på att någon annan kan ta hand om henne lika bra som jag kan. På så sätt är det jätteskönt att styra över sitt jobbschema själv, jag har kunnat jobba hemifrån några timmar varje eftermiddag vilket har varit jätteskönt.
All träning kommer såklart få ligga på is i några veckor vilket är lite synd då hundar tappar formen ganska fort. Men grundkonditionen finns ju kvar iaf, vi har ju trots allt tränat 3-5 ggr i veckan sedan september förra året. Vi kommer snart ikapp igen. Tills dess får det bli lite utflykter, lugna promenader och massa soffmys. Inte helt fel det heller.
Tusen tack för alla fina hälsningar! <3
(Något försenat inlägg, hade problem med bloggen igår efter att utkastet skrevs).
2012-04-24
Igår em hade vi alltså tid på Skövde Djurklinik. Vi hade aldrig varit där innan men av deras hemsida att döma så verkade det vara ett seriöst, fräscht ställe med välutbildad personal så det kändes bra att åka dit. Väl där fick vi sitta i väntrummet en stund innan vår veterinär Nina kom och hämtade oss. Hennes första reaktion var att Exxa var väldigt pigg och jag svarade “Då skulle du se hur pigg hon är i vanliga fall” och det fnissade vi lite åt. Exxa fick gå runt och nosa lite medan jag fick beskriva hennes symptom och sjukdomsförloppet och sedan skulle Nina börja med att ta Exxas temp. Jag sa att jag var övertygad om att hon hade feber eftersom hennes mage var ovanligt varm och Nina höll med och tog fram en termometer.
Hon hann inte mer än nudda Exxas rumpa innan Exxa skrek rätt ut och rullade ihop sig som en liten ostbåge, ingen skulle minsann sticka in någonting i henne! Nina lät henne hämta sig några minuter och skulle sedan försöka igen men varje gång som hon närmade sig Exxa så satte hon bestämt ner rumpan i backen och vägrade flytta på sig. Hela hennes kroppsspråk sa “Du är dum!!” så Nina sa att vi skulle lugna oss med tempen lite.
Veterinär Nina kollade sedan Exxa i munnen och halsen och sa att hon aldrig hade sett en sådan infekterad tunga, det är ju precis vad man vill höra som djurägare…
Nina förklarade att hon var tvungen att söva Exxa för att kunna titta henne i halsen och informerade mig att risken finns att hunden aldrig vaknar. Och någonstans där började dramat…
Jag fick rejäl hjärtklappning och blev väldigt uppjagad och började förhöra stackars Nina om oddsen för att det skulle hända. “Oddsen är inte stora, det har aldrig hänt så länge som jag har jobbat här” svarade hon. “Nähä men det säger ju inte mig någonting för jag vet ju inte hur länge du har jobbat här” sa jag. “Ett år” fick jag till svar och förmodligen så höjde jag väl lite ogillande ett ögonbryn för Nina försäkrade mig att hon var leg.vet. och att hon aldrig under sina sex år på högskolan hade varit med om att en hund inte hade vaknat. På djurkliniken hade det hänt en av hennes kollegor en gång men det gällde en hund som var väldigt sjuk och som dessutom hade hjärtfel. Nu i efterhand tycker jag jättesynd om vår snälla veterinär som fick stå och försvara sin kompetens inför en överspänd huskyägare…
Exxa håller på att somna in… (mobilkamera)
Under tiden som hon gjorde i ordning insomningssprutan satt jag och kramade Exxa och viskade i hennes öra att jag älskade henne och att hon var tvungen att vakna igen och att hon var tvungen att LOVA att hon skulle vakna upp. Jag tänkte på att detta kunde vara sista gången som jag såg Exxa i livet och tårarna tryckte på. Nina sa att jag inte fick prata med Exxa under insomningen och därför satt jag på en stol jämte Exxa med händerna knäppta, bad till gud att hon skulle klara sig (jag är ateist så ni kan ju tänka er hur rädd jag var) och grät tyst medan jag tittade på Exxas bröstkorg som höjdes och sänktes.
Och plötsligt slutade bröstkorgen att röra sig.
Jag hajade till, först trodde jag att jag hade sett fel och rusade fram till Exxa och la handen på hennes bröstkorg. Inga rörelser. Här fick jag fullständigt PANIK och även en liten blackout, minns att jag rusade ut i korridoren och vrålade “HON ANDAS INTE!” och sedan kom det massa folk springande med stetoskop och kände på Exxa och jag stod bredvid och höll mig för hjärtat, det kändes som att jag skulle svimma. Sen hörde jag “Jo hon har puls, känn här” och lättnaden bara sköljde igenom kroppen på mig och benen bar mig inte längre så jag var tvungen att sätta mig ner. Dramaqueen? You bet!
Personalen måste ha haft fruktansvärt kul åt mig även om de inte visade det där och då. Nina visade mig Exxas ögonreflexer och berättade att de reflexerna är de första som lägger av på en hund som är döende och så länge som de funkade så var allt som det skulle. Vi blev lämnade ensamma igen, stackars Nina försäkrade mig att hon fanns precis utanför dörren och att jag bara skulle ropa om jag kände mig obekväm. Jag satt jämte Exxa och hade järnkoll på hennes andning, varje gång som jag tyckte att hon slutade andas petade jag på hennes ögonreflexer.
Efter en liten stund hade jag lugnat mig och Exxa sov djupt och då var det dags att lägga upp henne på undersökningsbordet. Veterinär Nina kollade på Exxas tunga som såg rejält infekterad ut och ville konsultera en annan veterinär men han var upptagen just då så hon tog tempen på Exxa så länge, det visade sig att hon hade 39 grader. Även om det inte kändes bra att Exxa mådde dåligt så kändes det ändå bra att jag hade känt rätt och att det visst fanns något att oroa sig för, tvärtom mot vad vår numera gamla veterinär Lennart sa. Jag lever med Exxa dagligen och känner direkt när något är fel och jag är så glad att jag tog den känslan på allvar!
Efter några minuter kom den andra veterinären in och tittade på Exxas tunga och sa att det kunde vara en allergisk reaktion. Jag svarade att jag tvivlade på det eftersom Exxa inte hade ätit eller druckit något som hon inte alltid äter eller dricker. Han kollade då på Exxas tonsiller som såg bra ut och sedan kollade han ner i Exxas hals bakom den “lilla fickan” som finns där nere och där fick vi napp. Tonsillerna längst ner var rejält röda och svullna och veterinärernas teori var att den infektionen hade spridit sig till tungan och att den även skulle ha spridit sig till de andra tonsillerna om jag hade väntat några dagar till med att komma in. Tur i oturen alltså.
Veterinär Nina skrev ut ett recept på en stark antibiotikakur och sedan fick Exxa sin uppvakningsspruta. Vi blev lämnade ensamma i ca 10 min, jag satt och klappade Exxa på magen, sa hennes namn, att matte var där och väntade på att hon skulle vakna. Nina kikade in och sa “Nähä, inte vaken än, jag kommer tillbaka om 5 min igen”. Efter 5 minuter sov Exxa fortfarande och Nina sa något i stil med “vad konstigt att hon fortfarande sover” och där började mitt nästa freakout…
Jag minns inte allt men jag vet att jag började peppra stackars Nina med frågor, varför hon inte vaknade, om det var onormalt, om något var fel osv och kände hjärtattack nummer tre komma smygande genom kroppen. Nina sa att vi skulle ge Exxa ytterligare 5 minuter och jag återgick till att stryka Exxa på magen, prata med henne och peta på hennes ögonreflexer, haha. Nästa gång Nina kom tillbaka puttade hon till Exxa lite varpå Exxa direkt lyfte huvudet och tittade förnärmat på henne. “Nä-ä, hon ligger banne mig och sover räv!!” sa Nina och mycket riktigt, Exxa tyckte det var så skönt att ligga där och bli kliad på magen så hon låtsassov och så fort jag slutade klia henne på magen skällde hon på mig och satte sig upp! Vilken fullfjädrad liten skådespelerska hon är, min Exxa! Jag kanske borde ta kontakt med modellagenturen igen för ibland känns det som att hon har missat sin karriär där!
Exxa på uppvakningsbordet (mobilkamera).
Det tog en stund innan Exxa kunde stå på sina ben ordentligt, hon var som en liten fölunge och trillade ihop, tog sig upp igen för att sedan ytterligare en gång trilla omkull. Under tiden passade Nina på att titta på Exxas tänder och sa att de var väldigt fina och att hon hade ovanligt lite tandsten vilket var kul att höra. Hon gick också igenom Exxa lite snabbt och sa att allt både såg ut och kändes bra. Jag tackade henne så mycket och bad om ursäkt för mina freakouts men hon sa att hon förstod precis, att Exxa är min bebis, att det är läskigt när man i vanliga fall har en frisk hund och inte är van vid sprutor osv. Hon var väldigt rar men jag tycker likaväl synd om henne, därav inläggets 10 “stackars Nina”, haha.
Det var en trött liten Exxilutt som vinglade ut från veterinären och väl hemma sov hon hela eftermiddagen och hela kvällen tillsammans med matte i sängen. Jag vet inte vem som var mest slut, hon eller jag, något som jag såklart blev retad för när vi kom hem. Men det kan jag ta och bjuda på. Det faktum att jag är en galen, överspänd dramaqueen är liksom ingen nyhet för mig när det gäller Exxa, jag är fullt medveten om att jag bryr mig mer om henne än mig själv och jag ser inget onormalt i det. Jag tycker att alla barn, oavsett om de har päls eller vanligt hår, ska älskas mest av allt i hela världen. Så det så.
Har ni orkat läsa så här långt så är ni inte dåliga. Hoppas ni har fått er ett gott skratt, det har jag fått under tiden som jag har skrivit det här. Tur att man kan se det roliga i situationen efteråt iaf, även om det är svårt under tiden.
Tack för alla kommentarer här och på fb, mail, sms och telefonsamtal! Känns skönt att Exxa har så många som bryr sig om henne!
Nu är det några veckors vila och medicin två ggr om dagen som gäller för pluttan. Får nog bli en tripp till djuraffären på vägen hem, tycker att Exxa har förtjänat lite nya leksaker och några smaskiga ben. Och så kan ju matte få ett par nya skor när vi ändå är igång.
Tusen tack till Skövde Djurklinik för ert trevliga, proffsiga och förstående bemötande! Det är helt okej om ni har skrivit in i Exxas journal att hennes matte är en labil galning som måste hanteras med varsamhet. Vi kommer tillbaka för vaccination, ögonlysning och hd/ad röntgen!
© 2013 - Exxa.se - Ett hundliv med drag i….Coded by Web Host Refer Encyclopedie & Debt consolidation