Falu Barmark
…iaf så tycker Exxa det. Hon är inte alls förtjust i att svälja sina tabletter och surnar till så fort jag plockar fram kartan med piller. Jag har testat lite olika metoder som gömma i mat (hon äter då runt tabletten) eller krossa till pulver och gömma i mat (hon äter då inte alls) men metoden som funkar bäst är att lägga tabletten längst bak på hennes tunga (man har ingefär 1.3 sek på sig att göra detta) och sedan smeka henne på halsen för att stimulera sväljreflexen. Detta funkar - ibland. 
Lyckas det får hon en hundchoklad.
Konversationerna ser ut ungefär så här:
Jag: Exxa? Nu ska vi ta din pillerutt.
Exxa lägger öronen bakåt och blänger på mig.
Jag: Kom och sätt dig på kudden.
Exxa traskar surmulet fram till kudden och sätter sig med en djup suck.
Jag: Jahapp, då kör vi första tabletten då! (lägger bak den på Exxas tunga).
Exxa börjar tugga och sväljer.
Jag: Braaaa tjejen, vad du är duk… (Exxa spottar ut tabletten)…tig… Nähä…
Så håller vi på en stund till tablettfan är nere. Fast jag måste erkänna att det går fortare och fortare, i morse krävdes det t ex bara 2 försök innan tabletterna var svalda. Så det går framåt.
Annars tycker jag inte att hon verkar så mycket bättre faktiskt, tungan ser fortfarande ful ut men det känns som att prickarna inte längre är så röda, de är mer rosa nu. Hon är fortfarande ganska slö och trött men å andra sidan tar det ju några dagar för antibiotikan att kicka in så i helgen bör man nog kunna se en förbättring. Jag hoppas verkligen på det för jag mår ganska dåligt själv när jag vet att Exxa är risig, jag har svårt för att vara ifrån henne då och jag litar helt enkelt inte på att någon annan kan ta hand om henne lika bra som jag kan. På så sätt är det jätteskönt att styra över sitt jobbschema själv, jag har kunnat jobba hemifrån några timmar varje eftermiddag vilket har varit jätteskönt.
All träning kommer såklart få ligga på is i några veckor vilket är lite synd då hundar tappar formen ganska fort. Men grundkonditionen finns ju kvar iaf, vi har ju trots allt tränat 3-5 ggr i veckan sedan september förra året. Vi kommer snart ikapp igen. Tills dess får det bli lite utflykter, lugna promenader och massa soffmys. Inte helt fel det heller.
Tusen tack för alla fina hälsningar! <3
(Något försenat inlägg, hade problem med bloggen igår efter att utkastet skrevs).
2012-04-24
Igår em hade vi alltså tid på Skövde Djurklinik. Vi hade aldrig varit där innan men av deras hemsida att döma så verkade det vara ett seriöst, fräscht ställe med välutbildad personal så det kändes bra att åka dit. Väl där fick vi sitta i väntrummet en stund innan vår veterinär Nina kom och hämtade oss. Hennes första reaktion var att Exxa var väldigt pigg och jag svarade “Då skulle du se hur pigg hon är i vanliga fall” och det fnissade vi lite åt. Exxa fick gå runt och nosa lite medan jag fick beskriva hennes symptom och sjukdomsförloppet och sedan skulle Nina börja med att ta Exxas temp. Jag sa att jag var övertygad om att hon hade feber eftersom hennes mage var ovanligt varm och Nina höll med och tog fram en termometer.
Hon hann inte mer än nudda Exxas rumpa innan Exxa skrek rätt ut och rullade ihop sig som en liten ostbåge, ingen skulle minsann sticka in någonting i henne! Nina lät henne hämta sig några minuter och skulle sedan försöka igen men varje gång som hon närmade sig Exxa så satte hon bestämt ner rumpan i backen och vägrade flytta på sig. Hela hennes kroppsspråk sa “Du är dum!!” så Nina sa att vi skulle lugna oss med tempen lite.
Veterinär Nina kollade sedan Exxa i munnen och halsen och sa att hon aldrig hade sett en sådan infekterad tunga, det är ju precis vad man vill höra som djurägare…
Nina förklarade att hon var tvungen att söva Exxa för att kunna titta henne i halsen och informerade mig att risken finns att hunden aldrig vaknar. Och någonstans där började dramat…
Jag fick rejäl hjärtklappning och blev väldigt uppjagad och började förhöra stackars Nina om oddsen för att det skulle hända. “Oddsen är inte stora, det har aldrig hänt så länge som jag har jobbat här” svarade hon. “Nähä men det säger ju inte mig någonting för jag vet ju inte hur länge du har jobbat här” sa jag. “Ett år” fick jag till svar och förmodligen så höjde jag väl lite ogillande ett ögonbryn för Nina försäkrade mig att hon var leg.vet. och att hon aldrig under sina sex år på högskolan hade varit med om att en hund inte hade vaknat. På djurkliniken hade det hänt en av hennes kollegor en gång men det gällde en hund som var väldigt sjuk och som dessutom hade hjärtfel. Nu i efterhand tycker jag jättesynd om vår snälla veterinär som fick stå och försvara sin kompetens inför en överspänd huskyägare…
Exxa håller på att somna in… (mobilkamera)
Under tiden som hon gjorde i ordning insomningssprutan satt jag och kramade Exxa och viskade i hennes öra att jag älskade henne och att hon var tvungen att vakna igen och att hon var tvungen att LOVA att hon skulle vakna upp. Jag tänkte på att detta kunde vara sista gången som jag såg Exxa i livet och tårarna tryckte på. Nina sa att jag inte fick prata med Exxa under insomningen och därför satt jag på en stol jämte Exxa med händerna knäppta, bad till gud att hon skulle klara sig (jag är ateist så ni kan ju tänka er hur rädd jag var) och grät tyst medan jag tittade på Exxas bröstkorg som höjdes och sänktes.
Och plötsligt slutade bröstkorgen att röra sig.
Jag hajade till, först trodde jag att jag hade sett fel och rusade fram till Exxa och la handen på hennes bröstkorg. Inga rörelser. Här fick jag fullständigt PANIK och även en liten blackout, minns att jag rusade ut i korridoren och vrålade “HON ANDAS INTE!” och sedan kom det massa folk springande med stetoskop och kände på Exxa och jag stod bredvid och höll mig för hjärtat, det kändes som att jag skulle svimma. Sen hörde jag “Jo hon har puls, känn här” och lättnaden bara sköljde igenom kroppen på mig och benen bar mig inte längre så jag var tvungen att sätta mig ner. Dramaqueen? You bet!
Personalen måste ha haft fruktansvärt kul åt mig även om de inte visade det där och då. Nina visade mig Exxas ögonreflexer och berättade att de reflexerna är de första som lägger av på en hund som är döende och så länge som de funkade så var allt som det skulle. Vi blev lämnade ensamma igen, stackars Nina försäkrade mig att hon fanns precis utanför dörren och att jag bara skulle ropa om jag kände mig obekväm. Jag satt jämte Exxa och hade järnkoll på hennes andning, varje gång som jag tyckte att hon slutade andas petade jag på hennes ögonreflexer.
Efter en liten stund hade jag lugnat mig och Exxa sov djupt och då var det dags att lägga upp henne på undersökningsbordet. Veterinär Nina kollade på Exxas tunga som såg rejält infekterad ut och ville konsultera en annan veterinär men han var upptagen just då så hon tog tempen på Exxa så länge, det visade sig att hon hade 39 grader. Även om det inte kändes bra att Exxa mådde dåligt så kändes det ändå bra att jag hade känt rätt och att det visst fanns något att oroa sig för, tvärtom mot vad vår numera gamla veterinär Lennart sa. Jag lever med Exxa dagligen och känner direkt när något är fel och jag är så glad att jag tog den känslan på allvar!
Efter några minuter kom den andra veterinären in och tittade på Exxas tunga och sa att det kunde vara en allergisk reaktion. Jag svarade att jag tvivlade på det eftersom Exxa inte hade ätit eller druckit något som hon inte alltid äter eller dricker. Han kollade då på Exxas tonsiller som såg bra ut och sedan kollade han ner i Exxas hals bakom den “lilla fickan” som finns där nere och där fick vi napp. Tonsillerna längst ner var rejält röda och svullna och veterinärernas teori var att den infektionen hade spridit sig till tungan och att den även skulle ha spridit sig till de andra tonsillerna om jag hade väntat några dagar till med att komma in. Tur i oturen alltså.
Veterinär Nina skrev ut ett recept på en stark antibiotikakur och sedan fick Exxa sin uppvakningsspruta. Vi blev lämnade ensamma i ca 10 min, jag satt och klappade Exxa på magen, sa hennes namn, att matte var där och väntade på att hon skulle vakna. Nina kikade in och sa “Nähä, inte vaken än, jag kommer tillbaka om 5 min igen”. Efter 5 minuter sov Exxa fortfarande och Nina sa något i stil med “vad konstigt att hon fortfarande sover” och där började mitt nästa freakout…
Jag minns inte allt men jag vet att jag började peppra stackars Nina med frågor, varför hon inte vaknade, om det var onormalt, om något var fel osv och kände hjärtattack nummer tre komma smygande genom kroppen. Nina sa att vi skulle ge Exxa ytterligare 5 minuter och jag återgick till att stryka Exxa på magen, prata med henne och peta på hennes ögonreflexer, haha. Nästa gång Nina kom tillbaka puttade hon till Exxa lite varpå Exxa direkt lyfte huvudet och tittade förnärmat på henne. “Nä-ä, hon ligger banne mig och sover räv!!” sa Nina och mycket riktigt, Exxa tyckte det var så skönt att ligga där och bli kliad på magen så hon låtsassov och så fort jag slutade klia henne på magen skällde hon på mig och satte sig upp! Vilken fullfjädrad liten skådespelerska hon är, min Exxa! Jag kanske borde ta kontakt med modellagenturen igen för ibland känns det som att hon har missat sin karriär där!
Exxa på uppvakningsbordet (mobilkamera).
Det tog en stund innan Exxa kunde stå på sina ben ordentligt, hon var som en liten fölunge och trillade ihop, tog sig upp igen för att sedan ytterligare en gång trilla omkull. Under tiden passade Nina på att titta på Exxas tänder och sa att de var väldigt fina och att hon hade ovanligt lite tandsten vilket var kul att höra. Hon gick också igenom Exxa lite snabbt och sa att allt både såg ut och kändes bra. Jag tackade henne så mycket och bad om ursäkt för mina freakouts men hon sa att hon förstod precis, att Exxa är min bebis, att det är läskigt när man i vanliga fall har en frisk hund och inte är van vid sprutor osv. Hon var väldigt rar men jag tycker likaväl synd om henne, därav inläggets 10 “stackars Nina”, haha.
Det var en trött liten Exxilutt som vinglade ut från veterinären och väl hemma sov hon hela eftermiddagen och hela kvällen tillsammans med matte i sängen. Jag vet inte vem som var mest slut, hon eller jag, något som jag såklart blev retad för när vi kom hem. Men det kan jag ta och bjuda på. Det faktum att jag är en galen, överspänd dramaqueen är liksom ingen nyhet för mig när det gäller Exxa, jag är fullt medveten om att jag bryr mig mer om henne än mig själv och jag ser inget onormalt i det. Jag tycker att alla barn, oavsett om de har päls eller vanligt hår, ska älskas mest av allt i hela världen. Så det så.
Har ni orkat läsa så här långt så är ni inte dåliga. Hoppas ni har fått er ett gott skratt, det har jag fått under tiden som jag har skrivit det här. Tur att man kan se det roliga i situationen efteråt iaf, även om det är svårt under tiden.
Tack för alla kommentarer här och på fb, mail, sms och telefonsamtal! Känns skönt att Exxa har så många som bryr sig om henne!
Nu är det några veckors vila och medicin två ggr om dagen som gäller för pluttan. Får nog bli en tripp till djuraffären på vägen hem, tycker att Exxa har förtjänat lite nya leksaker och några smaskiga ben. Och så kan ju matte få ett par nya skor när vi ändå är igång.
Tusen tack till Skövde Djurklinik för ert trevliga, proffsiga och förstående bemötande! Det är helt okej om ni har skrivit in i Exxas journal att hennes matte är en labil galning som måste hanteras med varsamhet. Vi kommer tillbaka för vaccination, ögonlysning och hd/ad röntgen!
Jag har en sjuk liten Exxilutt hemma och mammahjärtat värker 
Vi har tid på Skövde djurklinik i em så jag hoppas på att få mer svar då.
Det hela började i lördags morse när vi gav oss ut på en dragtur. Exxa var inte alls på hugget, enda gångerna som hon ansträngde sig var när jag manade på henne, annars tog hon det väldigt lugnt. Jag kände att något var fel och valde att avbryta. Väl tillbaka vid bilen fick jag syn på hennes tunga och hajade till, den brukar vara ljusrosa och fin i vanliga fall men nu var den full med små röda upphöjda prickar. Jag försökte undersöka den så gott det gick men det var inte så populärt kan jag säga, jag kunde iaf avgöra såpass som att den inte såg ut som vanligt.
Vi åkte hem och jag bäddade ner Exxa i soffan och ringde vår veterinär. Han lät helt oengagerad och visste inte vad det kunde vara men sa att jag inte skulle oroa mig vilket gjorde mig förbannad rent ut sagt. Om han inte vet vad som är fel - hur fasen vet han då om jag bör oroa mig eller inte?! Där och då bestämde jag mig för att inte använda hans tjänster fler gånger. Jag vill ha en veterinär som är engagerad!
Sedan ringde jag agrias telefonveterinär, ett sånt samtal kostar 60 kr men det kunde det ju vara värt tyckte jag. Det var det inte. Det gick fram ca 8-9 signaler och sedan blev jag bortkopplad. Jahapp.
På Skövde djurklinik fick jag napp och fick tid för undersökning på måndag (dvs i em) och var välkommen att ringa till jouren under helgen om jag skulle märka att Exxa blev sämre. Tack för det!
Exxa har varit slö under helgen, har inte velat gå ut, busa, leka - ingenting. Däremot har hon varit väldigt kelsjuk och velat vara nära hela tiden så alla helgplaner ställdes in och gjordes om till filmhelg i soffan och hon har fått extra god mat som pizzabitar och stekt nötfärs som hon älskar. Man har rätt att bli lite bortskämd när man är sjuk.
Jag förstår ju att detta inte är något livshotande men jag blir helt förstörd när någon närstående är sjuk, kanske för att man känner sig så maktlös? Antalet timmar som jag har sovit lör-mån kan jag räkna på min ena hand så hjärnan är lite mosig just nu, minst sagt.
Natten mellan lör och sön somnade jag inte förrän vid 5-tiden på morgonen, jag låg och kollade så att hon andades hela natten och så att allt verkade ok. Jag inbillade mig alla möjliga grejer, t ex att prickarna skulle svälla upp och blockera hennes andning. Galet.
Jag är bara så ovan vid att hon är sjuk, Exxa har aldrig varit skadad och är i princip aldrig sjuk. Under hennes 5 levnadsår har hon haft feber en gång, det var hösten 2010 då hon var hängig i några veckor med förkylning, annars har hon alltid varit kärnfrisk. Kanske är det därför som man blir så överspänd när det väl händer något.
Håll tummen för Exxilutt i em att det inte är något allvarligt är ni snälla… <3
Exxa har alltid varit en väldigt snäll och lydig hund, dessutom mycket lyhörd för mina signaler. Detta har lett till att hon har fått ta sig fler och fler friheter, under ansvar så att säga om man nu kan använda den frasen när det gäller hundar, haha.
Ett exempel är hennes flexikoppel som är 8 meter långt och som vi använder 98% av alla promenader. När Exxa har flexit på sig så behöver hon inte gå jämte utan får springa före, efter, på sidan eller hur hon nu föredrar att ha det. Kommer det en bil så ropar jag dock alltid “matte” varpå hon väntar tills jag kommit ikapp henne och kortat av linan lagom tills bilen kört förbi, sedan får hon springa framåt igen. Detta systemet har fungerat väldigt bra för oss, dels för att Exxa får mycket mer frihet på det sättet och dels för att det varit väldigt bra för kommandoträningen. Jag använder mig av samma kommandon både när vi tränar drag, agility och går promenader och därför tror jag att Exxa är så snabb och smidig på att t ex tvärt vända vänster, vända om, hålla höger kant osv osv. Kopplet har alltså varit mer som en träningsredskap.
Men - den senaste veckan har det hänt något. Vårt system, som funkat i flera år, funkar helt plötsligt inte längre. Jag vet inte vad det beror på, om hon testar gränser, är inne i en trotsperiod eller dylikt men Exxa har börjat ta sig lite väl stora friheter enligt mitt tycke. Plötsligt kan hon bara få för sig att hon ska gå över vägen och så gör hon det utan att ta hänsyn till bilar eller liknande. Hon bara går - varpå hon får ett skarpt kommando att komma tillbaka OMEDELBART. Och det gör hon, med viftande svans och lite platta öron och sedan går hon som en liten ängel jämte mig i ytterligare 50 meter - innan hon gör samma sak en gång till! Detta har hänt 5-6 ggr den senaste veckan och oavsett anledning så är det inte okej! Så nu blir det tuffare regler hemma hos familjen X-Drive.
Bild från Daniels studio, tagen strax innan jul.
Därför åkte läderkopplet fram igår kväll och det var en mycket konfundersam Exxa som insåg att hon inte alls kunde göra de sakerna som hon alltid brukar göra med flexikopplet. Hon var mycket missnöjd över detta och gick bredvid och surade. Vid ett tillfälle när vi kom fram till ett gräsfält där vi brukar busa och hon brukar få springa tämligen fritt satte hon bestämt ner rumpan i gräset och satte igång att störttjuta! Hon bara skrek, ungefär som om hon hade ont i magen eller något. Jag måste erkänna att jag blev full i skratt, ingen kan säga att Exxa har en liten personlighet direkt, men jag stod iaf på mig och vi fortsatte promenaden utan att hon fick som hon ville.
I morse fick hon ha på sig flexikopplet igen och det var en mycket spak dam jag hade jämte mig som skötte sig exemplariskt så jag antar att läxan fick effekt. Jag fick mig dock en tankeställare och ska bli bättre på att faktiskt använda läderkopplet ibland så att vi inte tappar “gå fot-kunskaperna”. Att det ska vara så lätt att fastna i sina egna rutiner…
Igår kväll var Exxa och jag ute ensamma och promenerade, vädret var lite ruggigt men annars var det en fin kväll. När vi närmade oss vårt hem såg jag plötsligt att det stod fyra människor i en cirkel på ett gräsfält, det är ju inte en syn man ser varje dag så jag kikade lite extra när vi närmade oss. En bit längre bort satt det någon slags kamphund bunden vid en bänk och skällde. När vi passerar platsen ser jag att det ligger en blodig hund i gräset, en ljus labrador och jämte den sitter en kvinna på knä och gråter. Jag fick världens klump i magen, det var inte så svårt att lista ut vad som hade hänt och den ljusa hunden låg helt blixtstilla…
Ibland blir det väldigt tydligt att vissa saker i livet handlar om att vara på rätt/fel plats på rätt/fel tid. Om Exxa och jag hade gått en annan väg och kommit till samma plats 10 minuter tidigare - hade det varit min hund som hade legat livlös i gräset då? Eller hade jag hunnit rädda henne och därmed även den fina labradoren?
Det är en hemsk insikt när man förstår att man kan skydda sina nära och kära till sin yttersta förmåga utan att det hjälper, det kan alltid komma något eller någon utifrån som man inte kan kontrollera. Jag antar att man bara måste acceptera det för att orka leva vidare.
Tårarna brände bakom ögonlocken när vi fortsatte hemåt, jag tittade ner på Exxa som så glad och pigg travade vid min sida - full av liv. Och jag tänkte på så lyckligt lottad jag är som har henne. Måtte det aldrig hända henne något!!
Mina tankar går till den fina labradoren och dennes familj… <3
Exxa och systersonen Nelwyn, livfulla och glada.
Glad påsk alla läsare, hoppas ni haft en fin påskledighet! Det har vi förutom snön (!!) som kom, helt sjukt. Helgen före påsk var vi uppe på Kinnekulle och myste i solskenet vid ruinen och njöt av solen, blommorna och fågelkvitter, helgen därpå vräkte det ner snöblandat regn så att ingen ville gå ut. Lite surt. Inte ens Exxa var speciellt glad, hon brukar ju älska snö men jag tror att denna var lite för slaskig för hennes smak.
Smygbild på Exxa. Åh vad man har lust att fota när naturen ser ut så där… not.
Idag är det varmt igen även om det regnar lite så nu har jag definitivt bestämt mig för att inte åka ner till Skånedraget i helgen. Med tanke på växlingarna i temperaturen så känns det helt enkelt inte värt att åka så långt med tanke på att det mycket väl kan bli så att det blir för varmt för att tävla. Dessutom är första start inte förrän kl 10 och vid det laget har det hunnit bli ganska höga grader om solen ligger på (bara för det så kommer säkert helgen vara klar och kall, dvs perfekt dragväder, haha). Så vi blir hemma. Det kommer fler tävlingar. Vi önskar alla vänner som ska dit ett stort lycka till!
Exxa njuter av påskledigheten.
När jag får frågor om mig själv så blir jag alltid lika perplex och svarar sällan på just såna frågor. Samtidigt kan jag förstå att man blir nyfiken på en person vars blogg man regelbundet följer, jag fungerar likadant själv.
Dock ska jag vara lite tråkig och säga att jag är emot att vara personlig på nätet. För mig är det helt otroligt vad vissa både skriver och visar upp i sina bloggar, på facebook osv. Folk gör som de vill men JAG är väldigt försiktig med sånt, just för att jag anser att mitt privatliv är just det - privat. Jag kommer aldrig skriva på facebook vem jag är tillsammans med eller liknande saker just för att jag tänker att jag vet vad som händer i mitt liv, min familj och närmsta vänner vet och det räcker, varför måste alla andra veta också? Därför skriver jag kanske lite kryptiskt ibland, deal with it!
T ex så har jag flera ggr det senaste fått frågan om jag är gravid av bloggläsare. Jag tar inte illa upp av såna frågor, tvärtom så är det jättekul när ni tar kontakt, men jag skulle aldrig besvara den frågan i bloggen just för att det är för privat. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen känner jag.
Jag respekterar folk som törs vara öppna på internet och dela med sig av sina innersta tankar, drömmar och alla vardagshändelser som sker i deras liv - men jag är inte sån själv.
Samtidigt förstår jag att man måste kompromissa lite så era lite “lättare” frågor kan jag gärna svara på.
Är du lycklig och nöjd med ditt liv?
Svar: Det är jag verkligen. Jag är väldigt lycklig
Vad gör du om dagarna?
Svar: Oj, mitt jobb är svårt att förklara men jag ger det ett försök. Kort sagt så ansvarar jag och min kollega Johan för fältverksamheten (dvs förebyggande arbete) på ungdomsavdelningen som ligger under socialförvaltningen. Vi jobbar alltså med ungdomar och deras föräldrar. Det är ett väldigt roligt, utmanande och omväxlande jobb och jag stortrivs med både arbetet och mina kollegor, även om det också är krävande.
Vart bor ni?
Svar: Vi bor än så länge i Götene men letar annat boende för fullt.
Varför tränar ni agility men inte tävlar?
Svar: Bra fråga och det finns flera svar på den. Mitt största skäl är egentligen tid, jag har verkligen fullt upp hela tiden med jobbet, hemmaliv, med Exxas träning, fotouppdrag osv. Det är sällan jag har helger där jag inte gör något alls.
Dessutom är jag inte en tävlingsmänniska, särskilt inte när det gäller agility eftersom det är mitt fel om det går dåligt, inte Exxas. Hon kan hindren, vända på en femöring, samla sig på en sekund - det jag är som brister när saker går fel, oftast för att jag är så nervös att hjärnan låser sig och det känns som att jag ska kräkas.
Jag har även gjort ett aktivt val att hellre satsa på draget och dragträningen och många agilitytävlingar har krockat med dragtävlingar. Men jag hade gärna velat tävla mer (och förhoppningsvis bli bättre på det utan att kräkas före och efter, haha) och jag hoppas att våren kommer bli bra även på det området.
Får jag ta en bild från din sida och använda som länkbild till din blogg?
Svar: Absolut så länge som reglerna för copyright följs.
Lånar du ut bilder till andra hundsidor, stallet.se osv?
Svar: Absolut inte. Det är bara jag som har copyright till mina bilder.
Hur går man till väga om man vill bli fotad av dig?
Svar: Maila mig
Vem är människan bakom Exxa?
Svar: Mångfacetterad. Oftast glad och positiv men dippar jag så dippar jag rejält. Brutalt ärlig oavsett vad folk tycker om det. Principfast. Överdrivet snäll. Känslomänniska men strategiker samtidigt. Älskar Exxilutt och mina nära och kära till vanvett. Kräsen när det gäller det mesta. En drömmare. Lätt till tårar, lätt till skratt. Omtänksam (inbillar jag mig iaf). Väldigt sarkastisk humor som inte alla fattar. Ambitiös oavsett vad jag gör. Bok och film-älskare. Sinne för det dramatiska som slott, borgar, mörker, snö och kontraster. Har nästan alltid en kamera i handen. Envis. Vill alltid vara bäst på allt oavsett om jag kan det eller inte. Kass på att laga mat. God lyssnare. Eftertänksam och försiktig (vilket gör att vissa saker kan ta för eeeeeevigt) men spontan och galen samtidigt. The list goes on and on men där har ni en liten bild iaf.
När jag tänkte på den här frågan så insåg jag att det finns en tanke som är extremt viktig att ha med sig. Människor förändras baserat på vad som händer i deras liv. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Ibland tappar man bort sig själv och ibland hittar man tillbaka till sig själv efter en lång lång tid. Det sista är väldigt sant när det gäller mig.
Människor som kände mig för två år sedan känner mig inte idag. Människor som kände mig för ett år sedan känner mig inte idag. Jag har förändrats väldigt mycket under dessa år och jag känner att kämpar man för att bli en bättre människa så lyckas man också. Idag tycker jag verkligen om mig själv och är stolt över den jag är - en känsla som jag unnar alla!
Luttisen slappar i soffan.
© 2013 - Exxa.se - Ett hundliv med drag i….Coded by Web Host Refer Encyclopedie & Debt consolidation