Falu Barmark
“Hej på er familjen Exxa! Jag är en singeltjej på 26 år och köpte min första husky för några veckor sedan, hon är idag snart 3 månader. Vi bor i lägenhet i en ganska stor stad och jag jobbar på en pizzeria som ligger i byggnaden jämte min lägenhetsbyggnad. Jag har än så länge med min valp som ligger i en bur på kontoret medan jag jobbar men jag får inte ha med henne tills hon blivit stor enligt chefen. Så nu undrar jag hur jag ska må bra av att lämna henne ensam hemma sen? Jag kommer ju självklart gå ut med henne på mina raster men så fort jag lämnar henne så mår jag dåligt. När går det över? Jag mår jättedåligt av detta och har rejäl separationsångest för min egen del. Snälla kan du hjälpa? Kram Johanna.”
Svar: Hej Johanna! Jösses, du väljer då också rätt person att fråga, jag är drottningen av oro. 
Jag kommer så väl ihåg första gången jag lämnade Exxa själv, jag gick då ner i trappuppgången och väntade några minuter för att ensamhetsträna henne och satt i trappan och mådde skit, särskilt när jag hörde hur hon skrek. Första gången som jag och min dåvarande sambo gick på bio sedan vi köpt Exxa hade jag ångest genom hela filmen och föreställde mig att hon skulle ligga död på hallgolvet när vi kom hem, haha. För att inte tala om när vi åkte utomlands och våra familjer gemensamt skulle passa Exxa, då ringde jag hem flera gånger om dagen och fick en mobilräkning på flera tusen kronor… Jag vet precis hur det känns!
En liiiiiten Exxilutt.
Jag tror att problemet ligger mest hos oss själva, vi älskar våra små pluttar så mycket och oroar oss ständigt, tror det blir en slags mamma-barn-grej. Har vänner som t ex berättade att när de fick barn så vågade de inte sova på flera veckor eftersom de var rädda att barnet skulle kvävas under natten av en filt eller en kudde (känns också igen för övrigt). Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att en hund inte är ett barn. Exxa är min bebis - absolut! - men hon är inte mitt barn. Hundar har sina instinkter och är ruskigt bra på att överleva i de mest otroliga situationer så nog ska de klara sig själva hemma i en lägenhet några timmar.
Tugg tugg…
Det man kan göra är att se till att det inte finns något som hunden kan skada sig på när man själv inte är där. Ha inga sladdar framme utan stoppa in dem i något ikearör eller göm dem, plocka upp allt från golvet som en liten valpmun vill bita i, se till att det finns mat och vatten, att alla leksaker är säkra och inte lämnar ett spår med små plastsaker efter att valpen har bitit sönder den, stäng av alla apparater utifall att det skulle börja åska så att blixten inte slår ner, köp ett optiskt brandlarm, be dina grannar ringa dig om de hör något ovanligt ljud från ditt hem… mer än så kan man inte göra (vad jag kommer på nu iaf).
Det viktigaste är att man har den känslan när man sätter nyckeln i låset och lämnar hunden, att man har gjort allt man kan för att hunden ska ha det bra och inte skada sig. Har man den känslan så släpper oron tycker jag.
Sedan är det självklart en tidsfråga, jag har mycket lättare för att lämna Exxa nu än vad jag hade när hon var valp. Man vänjer sig och oron sjunker sakta men säkert undan. Visst saknar jag henne när jag är ifrån henne, tänker på henne, undrar hur hon har det och längtar hem till henne - men jag sitter inte och har ångest och ont i magen som jag hade i början. Tro mig, det kommer att bli lättare!
Sedan kan jag villigt erkänna att jag har ångest över den dagen då Exxa ska börja bo ute i en hundgård om dagarna. Tänk om hon blir stucken av en geting i munnen och den svullnar upp så som den gjorde en gång när hon var liten och knappt kunde andas? Tänk om hon blir biten av en orm? Tänk om någon sabotör släpper ut henne och hon sticker iväg och aldrig mer kommer hem? Tänk om hon blir stulen? Ja, du hör ju… Får bli övervakningskameror hemma hos oss tror jag!
Det är så underbart att Exxa är frisk! Jag njuter av varje sekund, av hennes pigga ögon, av hennes busmorr, av hennes ylande. Hon leker så det står härliga till just nu, hennes nya favoritleksak är den gula pelikanen som jag köpte när hon precis blivit sjuk. Den verkar vara himla rolig, kanske beroende på att huvudet gör ett ljud, halsen rasslar, vingarna prasslar och kroppen piper. Hittade den i djuraffären i Skövde, kostade ca en hundralapp och väl värd varenda krona! Exxa leker med den jämt, biter i den, kastar iväg den med en huvudrörelse och jagar sedan ikapp den och så måste man ju såklart ha dragkamp. Underbara hund!
Prickarna på tungan finns kvar fast nu är de rosa istället för röda och platta istället för upphöjda så jag hoppas på att de snart är borta precis som febern och håglösheten.
Nu har vi även skrivit på papper och betalat handpenning på vårt nya hem och flyttar i sommar. Känns helt overkligt men ska samtidigt bli jätteskönt att kunna cykla till jobbet istället för att pendla 9 mil om dagen. De timmarna i bilen varje dag ska definitivt användas till bättre saker. Det känns lite nervöst att flytta från lilla Götene till en större stad men eftersom vi kommer bo lantligt så hoppas jag att övergången kommer kännas helt naturlig. Och i Skövde finns allt, inklusive flera hundrastgårdar som ska användas flitigt av familjen Exxa. Det kommer nog att bli bra och framtiden känns väldigt ljus och spännande!
Ni läste rätt, Exxa är friskförklarad!
Det är fortfarande oklart vad det var för fel men de nya medicinerna gjorde susen och Exxa är pigg och glad! Det känns så skönt att se henne busa och leka istället för synen av den där lilla kraken som låg i sängen och stirrade in i väggen i flera veckor… usch! Kommer börja ta tag i dragträningen igen men långsamt, känns som att hon har tappat en del form så jag tänker låta henne börja med ganska korta träningspass och sedan öka undan för undan. Vi får väl se hur det går, det verkar som att det finns mycket energi i den där lilla kroppen just nu, på promenader studsar och hoppar hon omkring och är allmänt galen. Man kan bara skratta och njuta!
För ett tag sedan fick jag en förfrågan från Götene brukshundsklubb om jag ville komma och föreläsa om draghundsport i samband med deras årsmöte och jag tackade ja lite spontant. I onsdags var det dags och jag var så nervös, trots att jag blivit bättre på att prata inför folk pga jobbet så kommer jag nog alltid tycka att det är lite läskigt. Men sedan sa jag till mig själv att det var jag som var experten i jämförelse med de andra och då kändes allt mycket lättare.
Föreläsningen gick jättebra, jag pratade om drag i allmänhet, visade utrustning, berättade om hur man kommer igång, hur man drar in en hund på olika sätt, kommandon, säkerhet, träning, tävling osv, kändes som att jag stod där framme i evigheter. Men det var roligt, alla verkade väldigt intresserade och ställde massor med frågor och ville veta mer. Exxa var med som rekvisita, Britt fick sitta och hålla henne under tiden som jag pratade. Hon skötte sig bra men pratade förstås några gånger vilket framkallade en hel del skratt. Hon gick även runt och charmade till sig massa godis från folk och viftade glatt på svansen när alla sa att hon var så söt. Typiskt Exxa!
ZZzzzZzz…
Efteråt blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla en prova-på-dag och det lovade jag att göra, enligt ordföranden höll många tidigare på med drag i klubben så det vore ju fantastiskt om det kunde bli så igen. Jag lovade även att fixa en liten artikel om drag till klubbtidningen så det måste jag göra idag.
Det är lustigt egentligen för jag har aldrig riktigt känt mig hemma på klubben, trots att jag har gått massa kurser där. Jag har alltid känt att vi inte har varit lika mycket värda som brukshundarna och därför har jag varit där väldigt sällan de senaste åren förutom när vi har tränat agility på helgerna. Men i onsdags så kände jag mig faktiskt som en i gänget och jag önskar att jag hade gjort något sånt här för länge sedan! Men hey, bättre sent än aldrig säger man ju.
Om inget händer så skriver vi papper i eftermiddag på vårt nya hem. Vi har hittat ett renoveringsobjekt med perfekt läge som ska helrenoveras under den kommande månaden (tur att man har en pappa som är snickare) och går allt som det ska så flyttar vi in i sommar. Så idag håller vi våra tummar och tassar va? 
Den här synen längtar jag efter…
I fredags var vi på djurkliniken igen. Exxa gick gladeligen in och sniffade sig runt i väntrummet men när veterinär Nina öppnade dörren stannade Exxa och vägrade gå in, haha. Hon spände blicken i Nina och jag kunde nästan se henne tänka “Du…!! Nej tack!”. Vi började skratta och veterinären fick locka och pocka för att min lilla surpuppa ens skulle närma sig henne. Väl inne i rummet satte Exxa sig precis innanför dörren och där skulle hon sitta! Nina och jag pratade lite, jag fick beskriva hur jag upplevde situationen och Nina tog ytterligare en titt på tungan och höll med mig om att den fortfarande såg lika illa ut. Hon ville att Exxa skulle lämna lite blodprover och vi kom överens om att det var bättre att jag väntade i mottagningsrummet just eftersom Exxa är så mammig. Jag hörde ett litet pip efter några minuter men tänkte nej, så lågt skriker inte Exxa, det måste ha varit en annan hund… Men icke, efter ytterligare någon minut hörde jag Nina säga “vem sitter här inne och väntar?” och sen kom Exxa instörtande och försökte hoppa upp i mitt knä.
Nina sa att det skulle ta ca 15 min att analysera proverna så Exxa och jag tog en liten promenad. På håll såg jag en stor skogsdunge som var helt full av vitsippor och rosa och vita körsbärsträd och grönska, det såg såå vackert ut och jag förbannade mig själv för att jag inte hade kameran med mig. Vilken fotoidyll! Men när vi kom fram såg jag massa träkors sticka upp ur blommorna och det visade sig vara en minneslund för djur. Det var otroligt vackert och Exxa och jag gick runt dungen och läste på korsen vad det stod för namn. Inte det smartaste jag har gjort kan jag erkänna eftersom det satte igång massa tankar i skallen. Det slutade med att jag gick där och grät och snörvlade och tänkte på Exxa, om veterinären skulle hitta något allvarligt fel på henne och vad som skulle hända då. Jag sjönk ner på en sten vid en liten bäck och sensitiv som Exxa är så kom hon fram och slickade mig på näsan och då rann ju tårarna ännu mer såklart. Men sedan tog jag mig samman och vi gick tillbaka till kliniken för domen.
Proverna såg dock bra ut, enligt dem var tonsillinfektionen borta. Men så var det ju det där med tungan och håglösheten då… Veterinärernas teori var att just tungan ser ut som den gör pga en allergisk reaktion som i sin tur har haft lättare att blossa upp pga tonsillinfektionen. Frågan är ju då vad som orsakade reaktionen och eftersom Exxa inte har ätit något hon inte brukar äta så slog Nina snabbt bort maten som ett alternativ. Frågan kvarstår dock om det är en allergisk reaktion och isf mot vad. Hur som helst så fick vi mer och starkare medicin, kortizontabletter och fortsatta direktiv om vila och observation. Det kan ju vara något slags virus också och det går ju bort av sig självt även om det kan ta lång tid.
Vad det än är så känner jag en väldig lättnad efter att proverna såg bra ut, det innebär att jag nu kan slappna av lite iaf. Självklart stannar lite av oron kvar när veterinärerna inte är säkra på varför tungan ser ut som den gör men just nu så kör vi på som vanligt med alla piller och hoppas på att se en förbättring snart! Jag tror faktiskt att jag mår mycket sämre än vad Exxa gör just nu. Hon är dessutom en mästare på att mjölka situationen för oj, vad det är synd om henne nu, då måste man få bli kliad på magen maaaaaaassor…
Har även fått veta av proverna att alla värden var normala och inga organ eller dylikt var påverkade vilket också känns som en enorm lättnad. Det gör att jag känner mig trygg, att kliniken vill hålla kontakt, få höra hur det går osv. Då bryr man sig om sina patienter!
Jag har även pratat med dem om ögonlysning och hd/ad-röntgen (hur jag nu ska fixa det med tanke på att Exxa måste sövas igen) men det är något som jag kommer vänta med tills efter löpet. Innan vi åkte hem kollade Nina även över Exxa lite, öronen, ögonen, kroppen osv och hon tyckte att allt såg väldigt bra ut och att Exxa var i fint skick och hull vilket kändes skönt att höra. Så kort sagt, det finns fortfarande en del frågor och en del oro men det börjar kännas lite bättre nu iochmed resultatet. Jag längtar efter min vanliga glada, goa och busiga Exxilutt och hoppas att hon snart blir sig själv igen (så att jag också kan bli det istället för den här galna, överspända hönsmamman - även om P säger att han tycker att det är sött).
Åter igen, tack för alla fina hälsningar!
Valborg har kommit och gått och det är dystert på Skaraslätten. Exxa har inte blivit bättre, tungan ser fortfarande likadan ut och hon är hängig och slö. Hon känns liksom inte glad alls utan hänger med huvudet och öronen och då gör matte det också. Jag mår så dåligt av det här, vill bara att hon ska bli sig själv igen.
I lördags ringde jag djursjukhuset igen och fick prata med en annan veterinär som sa att han trodde att tonsillinfektionen var sekundär snarare än primär. Men eftersom hon nyligen blev sövd så ville han inte göra det igen utan jag fick rådet att fortsätta ge henne antibiotika mot tonsillerna, ha henne under uppsikt och se till att hon vilar. Hon äter och dricker bra, jag stödfodrar med mat som är snäll mot halsen just nu som köttpinnar och köttfärs men hon äter även av sin vanliga mat som tur är, även om hon inte äter lika mycket av torrfodret som hon brukar.
© 2013 - Exxa.se - Ett hundliv med drag i….Coded by Web Host Refer Encyclopedie & Debt consolidation