Jag har funderat ett tag på om jag ville skriva det här inlägget eller inte. Har tänkt på om jag vill blotta mig så här, om jag jinxar situationen genom att göra det, om jag river upp onödiga sår hos mig själv genom att sätta ord på tankarna. Men idag så tänkte jag att jag alltid har skrivit från hjärtat här i bloggen, oavsett om det har varit rätt eller inte så har jag aldrig mörkat något, varken något positivt eller något negativt. Så här kommer det, det otänkbara inlägget.

I förrgår fick jag telefonnumret till en veterinär som enligt utsago skulle vara fantastiskt bra. Då Exxa fortfarande har sina prickar på tungan så bestämde jag mig för att ringa honom. Jag fick beskriva Exxas symptom och han sa att det kunde vara cancer.

Jag hade aldrig någonsin väntat mig det beskedet. Det var som en spark i magen och kom som en fullständig chock. Som känslomänniska förväntar man sig att bryta ihop men det har jag inte gjort. Tårar har fallit men det har varit små droppar som lugnt har följt ett visst mönster innan de har fallit från kinden. Det skulle vara så enkelt att bryta ihop i förtid, börja tänka på allt jag ångrar att jag har gjort och inte gjort med henne men jag törs inte. Jag måste hålla ihop mig själv nu.

Efter samtalet ringde jag uppfödare Fia och pratade med henne, vad vi vet finns det ingen cancer i släkten på varken Pya eller Foxs sida. Det är positivt. Jag pratade även med Marlene som också fått liknande nyheter och jag lärde mig att det krävs rejäla undersökningar för att en veterinär ska kunna säga en sådan sak med självförtroende. Det är också positivt. Efter X antal timmars googlande åkte jag hem och kände över hela Exxa. Jag hittade inga knutar, knölar eller bollar. Det enda som jag inte blev säker på är lymfkörtlarna vid halsen för det är svårt att veta hur de ska kännas normalt sett och hur mycket svullnad som är onormalt. Litet orosmoment. Jag kan ju heller inte se hur organen ser ut, det enda jag vet är att i maj visade proverna att alla hennes organ fungerade som de skulle men sånt kan ju ändras. Också ett orosmoment. Jag tittade igenom Exxas mun så gott det gick, tittade på tungan, försökte se ner i halsen, tittade på tandköttet, läpparna osv, såg inget onormalt förutom prickarna då vilket var positivt. Avslutade med att väga henne och hon vägde samma som hon gjorde i maj, ännu en positiv sak.

Jag försökte och försöker fortfarande att hålla mig lugn. Jag upptäckte prickarna för 4 månader sedan, de kan ha funnits där längre, och Exxa är inte sämre. Hon äter, dricker, tigger, leker, busar och är god och glad. Borde jag inte ha märkt en försämring om hon hade cancer? Borde hon inte ha börjat tackla av, äta mindre, blivit tröttare osv? Jag ser ingen dödsmärkt hund när jag tittar på henne. Jag hoppas bara att jag har rätt.

Jag har nog aldrig studerat henne så noga som jag gjorde igår. Minsta rörelse, minsta minspel, minsta ljud - allt analyserades i min stressade hjärna. “Brukar hon göra så där, brukar det kännas såhär på detta stället på kroppen, brukar hon ligga och sova på det sättet?!” osv. Man kan bli galen för mindre.

Vid läggdags drog jag henne intill mig och låg sked med henne och njöt av att känna hennes hjärta slå taktfast mot min handflata. Min fina lutt!

Idag är det dags för biopsi. Jag får svar om en vecka. Ingenting är säkert än och man ska inte ta ut några sorger i förskott, även om det är lätt hänt. Har jag tur så är det något ofarligt och behandlingsbart. Det andra tänker jag inte på än.

Finaste lutten som finns!